På nollnollfilm.se presenterar vi listor på nollnoll-talets bästa filmer från Sveriges främsta skådespelare, regissörer, journalister och bloggare. Vi börjar med personliga listor och fortsätter med den stora nedräkningen med nollnoll-talets 20 bästa filmer, med start 1 december.
Nollnollfilm.se presenteras i samarbete med filmtjänsten Headweb.
Nu har vi äntligen kommit fram till förstaplatsen på listan, och där hamnar Eternal Sunshine of the Spotless Mind. En finurlig och mycket fin historia skapad av Michel Gondry och Charlie Kaufman.
Filmens huvudroll innehar Jim Carrey. Han spelar Joel som får reda på att hans före detta flickvän Clementine (Kate Winslet) har låtit radera alla minnen av honom och deras förhållande. Han bestämmer sig för att göra samma sak, men när raderingen väl har satts igång börjar han tänka på all kärlek och alla fina minnen som han inte vill bli av med. Han ångrar sig och försöker då gömma sina minnen med Clementine. Jim Carrey gör en av sina absolut bästa rolltolkningar, och visar att han kan göra helt andra grejer än vad vi är vana att se honom i.
Eternal Sunshine of the Spotless Mind är en fantasifull, romantisk kärlekshistoria med fantastiskt lekfulla scener från minnenas värld. En rörande och smart film, som vi vill se om och om igen. Nollnolltalets bästa helt enkelt.
Nollnolltalets näst bästa film är Lost in Translation, Sofia Coppolas helt fantastiska film med Bill Murray och Scarlett Johansson i huvudrollerna. En finstämd, lågmäld historia om två personer som råkar mötas på ett hotell i Tokyo.
Med otroligt vackra bilder, grym känsla och ett väl ihoppusslat soundrack, lyckas Sofia Coppola fängsla oss, och lämna oss fulla av kärlek. En fullständigt lysande film helt enkelt!
Nu börjar vi äntligen närma oss toppen på listan, och på tredje plats hamnar There Will be Blood, Paul Thomas Andersons mäktiga drama. I filmens centrum står Daniel Plainview, spelad av Daniel Day-Lewis. Plainview inser i slutet av 1800-talet att olja är källan till rikedom och beger sig med sin son till små samhällen i Kalifornien. Han tar snabbt ett järngrepp kring byn Little Bostons skygga medborgare, och lyckas komma åt oljan. Det enda som står i vägen för hans girighet är religionen. Byns präst sätter käppar i hjulet för Plainview, och det hela utvecklas snabbt till en intim uppgörelse mellan religion och entreprenörskap.
There Will Be Blood blev flerfaldigt Oscarsbelönad, och Daniel Day Lewis knep en av dem som bästa manliga huvudroll. Det är en otrolig film som kommer leva kvar länge, den är fantastisk på alla sätt.
På fjärde plats hamnar Hayao Miyazaki’s Oscarsbelönade Spirited Away. När Chihiro tillsammans med sina föräldrar råkar köra vilse på väg till sitt nya hem, så hamnar de istället på ett underligt ställe där hennes mamma och pappa förvandlas till grisar. För att rädda dem måste Chihiro ta anställning på ett badhus för gudar, i en värld befolkad av andar, drakar och en bister men vänlig man med sex armar.
Spirited Away är en otäck men otroligt vacker animerad japansk film. Det är en fantastisk, surrealistisk saga om kärlek, girighet, och vänskap.
På femte plats på vår lista hamnar den ultimata feelgood-filmen Amelie från Montmartre. En charmig och finurlig romantisk komedi av Jean-Pierre Jeunet. Audrey Tautou spelar Amelie, en annorlunda servitris som en dag slås av ett TV-inslag om Prinsessan Dianas död. Det ena leder till det andra, och Amelie får för sig att hon i hemlighet ska göra människorna i hennes närhet lyckligare.
Amelie från Montmartre är en otroligt detaljrik, påhittig och framförallt unik film om en kvinna med riktigt tokig fantasi. Fantastisk helt enkelt.
The Royal Tenenbaums är en fantastiskt berättad tragikomisk historia, som kretsar kring just Royal Tenenbaum och hans familj som han för längesedan har övergivit. När han blir utslängd från hotellet han bor på, påstår han att han är svårt sjuk, och att han vill träffa sin familj en sista gång. Dock så är hans familj ytterst tveksam till att träffa honom, då han under hela deras liv betett sig som ett stort svin.
Regissören och manusförfattaren Wes Anderson är en filmskapare olik någon annan. Han lägger ned ohyggligt mycket tanke på detaljer. Miljöer, färger, karaktärerna, manuset och musiken är alltid otroligt genomtänkt. Och The Royal Tenenbaums är inget undantag, den är en ren fröjd att se på. Missa absolut inte!
Mulholland Drive är på många vis en rak film som behandlar ämnen som förväntningar, misslyckanden, passion och svartsjuka. Men som i de allra flesta av David Lynchs filmer kan det vara svårt att hänga med i svängarna. Han får oss att tro att vi förstår, men lägger man inte märke till alla smådetaljer och subtila ledtrådar under filmens gång, är man som vanligt helt borttappad när upplösningen kommer.
Mulholland Drive är en fantastiskt vacker, suggestiv och spännande film, som innehåller allt en film ska och lite till. Se den fler än en gång, det kommer behövas.
På åttonde plats hamnar Bröderna Coens galet otäcka No Country for Old Men, som också hamnade på sextonde plats på Emma Gray Munthes lista över nollnolltalets bästa filmer.
Josh Brolin spelar Llewelyn Moss, en man som råkar komma över en stor summa pengar. Men det visar sig att han inte är den ende som är ute efter pengarna. Han får en minst sagt obehaglig lönnmördare efter sig, och nu börjar en katt och råtta-lek utan dess like.
No Country for Old Men är en fantastiskt snygg, långsam, och brutal thriller, som inte lämnar någon oberörd.
Ridley Scotts Gladiator är den ultimata äventyrsfilmen, maxad med spänning, action, blod och romantik. Den utspelar sig i Rom år 180, och Russell Crowe spelar Maximus, en general som får veta att Kejsaren vill ha honom som sin efterträdare. Kejsarens son får reda på detta och dödar sin far, samtidigt som han sänder bud om att Maximus och hans familj ska dödas. Han lyckas undkomma, men blir tillfångatagen av en slavhandlare, och han måste nu kämpa för sitt liv som Gladiator.
Gladiator är med sina fantastiska miljöer, och imponerande skådespelarinsatser helt klart en av 00-talets mäktigaste filmer, något liknande har du aldrig sett på vita duken!
I en avlägsen framtid, då människorna har förorenat jorden såpass så att den är obeboelig, är Wall-E ensam kvar och städar upp röran vi lämnade bakom oss. Andrew Stanton på Pixar, som tidigare har gett oss fantastiska filmer som Ett Småkryps Liv och Hitta Nemo, har än en gång levererat en film som lämnar oss förundrade över vad tekniken kan göra.
Wall-E ger oss en obehaglig och tankeväckande framtidsvision, samtidigt som den berättar en otroligt söt kärlekshistoria, om kärlek man inte trodde fanns. Pixar gjorde det igen!
Juno är en genomtänkt, sockersöt komedi om just Juno, highschooltjejen som råkar bli gravid. Hon bestämmer sig för att adoptera bort barnet till Mark och Vanessa, det tillsynes perfekta paret. Men allt eftersom Mark och Junos relation utvecklas, kompliceras adoptionen.
Juno hade lätt kunnat bli en moralkaka. Men med hjälp av ett smart manus, knivskarp dialog och fantastiskt skådespel, blir det aldrig sliskigt. Ellen Page är såklart strålande som Juno, och Michael Cera (som spelar killen som gjorde henne med barn) är charmigare än någonsin!
I Guds Stad får vi följa ett gäng ungdomar i 60-talets Brasilien. De bor i slumområdet Cidade de Deus, där inget liv väger tungt och där droger och brutalt våld är en del av vardagen. Vi får följa “Raketen” som försöker slita sig loss ur gängverksamheten och uppfylla sin dröm om att bli fotograf, men att ta sig ur är svårare än man kan tänka sig.
Guds stad är hjärtskärande brutal och obehaglig, men samtidigt en mycket vackert berättad historia om ett av Brasiliens fattigaste områden där ingen går säker.
Dogville är en tung historia om människans grymhet och intolerans. Hur rädda vi är för förändring, och hur lätt rädsla blir till våld. Nicole Kidman spelar Grace, en kvinna som en kväll kommer till staden Dogville, jagad av gangsters. Befolkningen i byn tar motvilligt emot henne, och börjar efterhand bete sig mer och mer vidrigt.
Dogville är en annorlunda filmupplevelse, som griper tag och inte släpper förrän långt efter sluttexterna har rullat färdigt. Lars von Trier gjorde det igen. Se den och förundras!
Femtonde plats på listan tar Guillermo del Toro’s Pan’s Labyrint. En otroligt otäck, men samtidigt vacker historia som utspelar sig under det spanska inbördeskriget. I en överväxt labyrint i skogen möter den unga flickan Ofelia den underliga varelsen Pan, som hävdar att han känner till hennes hemliga identitet. Hon är reinkarnationen av Prinsessan Moanna, dotter till kungen av ett underjordiskt rike. Samtidigt härjar kriget utanför, och Ofelias styvfar, kapten Vidal, är allt annat än godhjärtad.
Pan’s Labyrint ligger snyggt i gränslandet mellan historiskt drama och fantasy. Den växlar mellan vackra scener med otroliga övernaturliga varelser, och brutala våldsscener, utan att kännas fel. Den liknar ingenting annat du sett.
Vincent Cassel och Monica Belucci var ett par i verkligheten när det begav sig, och spelade ett kärlekspar också i Gaspar Noés Irréversible. Filmen berättas baklänges, vilket vissa kritiker menade var ett krystat grepp för sakens skull. Det kan jag omöjligen hålla med om. Irréversible börjar miserabelt och slutar lyckligt – och just därför går man ut ur salongen dubbelt olycklig och nertryckt i sorgskorna. På ett bra sätt. Filmen kallades också, bland annat på grund av en utdragen och väldigt plågsam våldtäktsscen, för spekulativ, men jag tog den här filmen helhjärtat till mig. Vad många verkade glömma bort var att filmen också innehöll en av de finaste kärleksscener mellan två människor som någonsin filmats. Noé har sedan debuten gjort sig känd som en fransk enfant terrible, och på senare tid känns det kanske som om han gått vilse i meningslösa provokationer. Men ja, i den här filmen fanns det ingenting han misslyckades med.
Om man bortser från de inledande lite Döda poeters sällskap-kladdiga minuterna är Half Nelson ett måste att se. Dels för att Ryan Gosling nästan alltid är bra, dels för att hans unga motspelerska Shareeka Epps har sådan pondus att man blir alldeles knäsvag. Gosling spelar läraren som lär sina elever att tänka själva på dagtid, medan han nattetid krökar, knarkar och knullar runt. Så småningom drogar han även på dagtid, och när en av hans elever hittar honom utslagen på toaletten inleds en lite annorlunda vänskap. I Half Nelson är människor inte antingen Hollywoodskt genomgoda eller superonda, de är som folk är mest: både bra och dåliga. Och ibland, ganska irriterande. Det gör inte Half Nelson till en mindre sevärd film.
Darren Aronofsky hamnar än en gång på vår Topp 20-lista. Denna gång med The Wrestler, en film om den avdankade brottaren Randy ”The Ram” Robinson, vars liv inte är som det en gång har varit. På 80-talet var han en storstjärna som publiken älskade, nu bor han i en husvagn med ett extrajobb i en livsmedelsbutik.
The Wrestler är ett vackert drama där Aronofsky lyckas fokusera på helt rätt saker. Mickey Rourke gör en otrolig insats som den hårde men oerhört sympatiske brottaren, och lämnar inte mycket plats åt någon annan.
Regissören Mike Nichols filmdebuterade 1966 med det helt odödliga mästerverket Who’s afraid of Virginia Woolf, där Elizabeth Taylor och Richard Burton tävlade om vem som kunde spotta ur sig de giftigaste, elakaste replikerna under en helveteskväll efter en blöt fest. Man skulle kunna kalla Closer för en modern version av den filmen. I centrum står fyra personer, vars relationer blir allt mer trassliga under filmens gång. Natalie Portman, Jude Law, Julia Roberts och Clive Owen gör sina bästa rollprestationer hittills, och jag har lite svårt att tänka mig att de skulle kunna toppa sina insatser här.
Det är ingen munter historia någonstans, men väldigt, väldigt bra. I alla fall i min bok. Vissa andra menade att figurerna i filmen var banala och hade låtsasproblem. Precis som med andra filmer som toppar mitt nollnolltal handlar det förmodligen om vad man har för syn på världen och människorna. Closer går helt i linje med min, vad nu det kan betyda. Är du av en mindre cynisk sort kanske du ska undvika just den här filmen. För säkerhets skull.
På sjuttonde plats hamnar Richard Kellys lilla mästerverk Donnie Darko från 2001. Ett mörkt och skruvat drama om den på ytan normala tonåringen Donnie, som med hjälp av en osynlig vän, jättekaninen Frank, kan se in i framtiden. Men under sin intelligenta fasad, döljer sig Donnies tvångstankar och en mörkare värld än man kan ana.
Jake Gyllenhaal gör en grym insats som Donnie, och Patrick Swayze gör en av sina bästa prestationer någonsin, i sin roll som en smått obehaglig självhjälpsguru.
Donnie Darko är en fantastisk film, med ett lysande 80-talsromantiskt soundtrack. Se den gärna mer än en gång!
Roy Andersson är en av våra största filmregissörer. Förmågan att med de små medlen, de stora penslarna och de vida vinklarna sätta fingret på samhällsproblem och vår ständiga hets efter bekräftelse och lycka, gör honom unik. Han tar den lilla människans perspektiv, och medkänslorna svämmar över. Dessutom används humorn som ett vasst vapen.
Sånger från andra våningen är ett långsamt och utzoomat mästerverk från 2000 som man absout inte får missa. Svensk film när den är som allra bäst. Rolig, deppig och vacker!
1. Almost Famous En kille i yngre tonåren som 1973 skall följa det nya heta rockbandet på
turné i egenskap av journalist från tidningen Rolling Stone kan väl inte
betyda annat än komplikationer? Det blir en kamp att som ung pojke agera
vuxen i en omogen värld fylld med egon. Alla vill förmedla sin bild och
diktera sin verklighet för omvärlden. Det är en film om en svunnen tid, om
passion, om fans och om att mogna. Du läser eftertexterna med ett leende på
läpparna och en känsla av att du bevittnat en historia som faktiskt betyder
något.
2. Napoleon Dynamite Napoleon Dynamite (Jon Heder) är tönten som inga tjejer vill ha men som man
ändå vill vara. Med en bergfast tro på sig själv och att nå sina mål kämpar
Napoleon mot all rim och reson med hjälp från sina vänner Deb och Pedro.
Fantastiska skådespelarinsatser av framförallt Jon Heder gör detta till en
tidlös klassiker som man bara älskar. Det är sjukt, det är onormalt och det
fungerar. En film som framkallar en ordentlig dos töntkomplex.
3. Ghost WorldSe filmen på Headweb Jag hittade den här filmen som VHS i en mindre fashionabel diversebutik för
några år sedan. Jag vet inte vad det var som lockade, men det var något med
omslaget som väckte min nyfikenhet. Två tjejer mot en vit bakgrund säger
inte så mycket om en film kan man tycka, men ändå så känns det som att
omslaget säger allt om filmen. En film om Enid och Rebecca, två tjejer som
gillar varandra men har svårt att samspela med andra. Likt omslaget är de
isolerade från en värld som de inte förstår och som inte förstår dem. En
svart komedi som etsar sig fast och berör då den går utanför den gängse
ramen av tuggummiskimmrande ungdomsfilmer.
4. This Is England – Se filmen på Headweb
5. The Pianist
6. The Royal Tenenbaums
7. Lost in Translation
8. Donnie Darko
9. Zoolander
10. Guds stad
11. Juno
12. Adulthood
13. Boy A
14. Charlie and the Chocolate Factory – Se filmen på Headweb
15. Amores Perros
16. The Squid and the Whale – Se filmen på Headweb
17. Big Fish
18. Brokeback Mountain
19. A Beautiful Mind
20. Dead Man’s Shoes
