Bröderna Dardenne är lite halvsvajiga när det kommer till film. Deras två första långfilmer är svåra att få tag på, genombrottsfilmen Löftet har jag av någon outgrundlig anledning fortfarande inte sett deras, men det var Rosetta som först knockade mig ur stolen och fick mig att få upp ögonen för de belgiska bröderna. Sedan följde Sonen, som visserligen hyllades rejält men inte riktigt var min kopp te. Sedan kom Barnet, som däremot gick rakt in i mitt hjärta. De skildrar ofta människor lite i utkanten av världen, här ett ungt, fattigt par som precis fått barn. Var beredd på att få hjärtat utslitet ur kroppen.

/Emma Gray Munthe