På nollnollfilm.se presenterar vi listor på nollnoll-talets bästa filmer från Sveriges främsta skådespelare, regissörer, journalister och bloggare. Vi börjar med personliga listor och fortsätter med den stora nedräkningen med nollnoll-talets 20 bästa filmer, med start 1 december.
Nollnollfilm.se presenteras i samarbete med filmtjänsten Headweb.
Nu har vi äntligen kommit fram till förstaplatsen på listan, och där hamnar Eternal Sunshine of the Spotless Mind. En finurlig och mycket fin historia skapad av Michel Gondry och Charlie Kaufman.
Filmens huvudroll innehar Jim Carrey. Han spelar Joel som får reda på att hans före detta flickvän Clementine (Kate Winslet) har låtit radera alla minnen av honom och deras förhållande. Han bestämmer sig för att göra samma sak, men när raderingen väl har satts igång börjar han tänka på all kärlek och alla fina minnen som han inte vill bli av med. Han ångrar sig och försöker då gömma sina minnen med Clementine. Jim Carrey gör en av sina absolut bästa rolltolkningar, och visar att han kan göra helt andra grejer än vad vi är vana att se honom i.
Eternal Sunshine of the Spotless Mind är en fantasifull, romantisk kärlekshistoria med fantastiskt lekfulla scener från minnenas värld. En rörande och smart film, som vi vill se om och om igen. Nollnolltalets bästa helt enkelt.
Nollnolltalets näst bästa film är Lost in Translation, Sofia Coppolas helt fantastiska film med Bill Murray och Scarlett Johansson i huvudrollerna. En finstämd, lågmäld historia om två personer som råkar mötas på ett hotell i Tokyo.
Med otroligt vackra bilder, grym känsla och ett väl ihoppusslat soundrack, lyckas Sofia Coppola fängsla oss, och lämna oss fulla av kärlek. En fullständigt lysande film helt enkelt!
Nu börjar vi äntligen närma oss toppen på listan, och på tredje plats hamnar There Will be Blood, Paul Thomas Andersons mäktiga drama. I filmens centrum står Daniel Plainview, spelad av Daniel Day-Lewis. Plainview inser i slutet av 1800-talet att olja är källan till rikedom och beger sig med sin son till små samhällen i Kalifornien. Han tar snabbt ett järngrepp kring byn Little Bostons skygga medborgare, och lyckas komma åt oljan. Det enda som står i vägen för hans girighet är religionen. Byns präst sätter käppar i hjulet för Plainview, och det hela utvecklas snabbt till en intim uppgörelse mellan religion och entreprenörskap.
There Will Be Blood blev flerfaldigt Oscarsbelönad, och Daniel Day Lewis knep en av dem som bästa manliga huvudroll. Det är en otrolig film som kommer leva kvar länge, den är fantastisk på alla sätt.
På fjärde plats hamnar Hayao Miyazaki’s Oscarsbelönade Spirited Away. När Chihiro tillsammans med sina föräldrar råkar köra vilse på väg till sitt nya hem, så hamnar de istället på ett underligt ställe där hennes mamma och pappa förvandlas till grisar. För att rädda dem måste Chihiro ta anställning på ett badhus för gudar, i en värld befolkad av andar, drakar och en bister men vänlig man med sex armar.
Spirited Away är en otäck men otroligt vacker animerad japansk film. Det är en fantastisk, surrealistisk saga om kärlek, girighet, och vänskap.
På femte plats på vår lista hamnar den ultimata feelgood-filmen Amelie från Montmartre. En charmig och finurlig romantisk komedi av Jean-Pierre Jeunet. Audrey Tautou spelar Amelie, en annorlunda servitris som en dag slås av ett TV-inslag om Prinsessan Dianas död. Det ena leder till det andra, och Amelie får för sig att hon i hemlighet ska göra människorna i hennes närhet lyckligare.
Amelie från Montmartre är en otroligt detaljrik, påhittig och framförallt unik film om en kvinna med riktigt tokig fantasi. Fantastisk helt enkelt.
The Royal Tenenbaums är en fantastiskt berättad tragikomisk historia, som kretsar kring just Royal Tenenbaum och hans familj som han för längesedan har övergivit. När han blir utslängd från hotellet han bor på, påstår han att han är svårt sjuk, och att han vill träffa sin familj en sista gång. Dock så är hans familj ytterst tveksam till att träffa honom, då han under hela deras liv betett sig som ett stort svin.
Regissören och manusförfattaren Wes Anderson är en filmskapare olik någon annan. Han lägger ned ohyggligt mycket tanke på detaljer. Miljöer, färger, karaktärerna, manuset och musiken är alltid otroligt genomtänkt. Och The Royal Tenenbaums är inget undantag, den är en ren fröjd att se på. Missa absolut inte!
Mulholland Drive är på många vis en rak film som behandlar ämnen som förväntningar, misslyckanden, passion och svartsjuka. Men som i de allra flesta av David Lynchs filmer kan det vara svårt att hänga med i svängarna. Han får oss att tro att vi förstår, men lägger man inte märke till alla smådetaljer och subtila ledtrådar under filmens gång, är man som vanligt helt borttappad när upplösningen kommer.
Mulholland Drive är en fantastiskt vacker, suggestiv och spännande film, som innehåller allt en film ska och lite till. Se den fler än en gång, det kommer behövas.
Kate Winslet och Jim Carrey som huvudrollsparet – som först försöker radera bort varandra ur minnesbanken och sedan kämpar emot raderingsprocessen med alla medel – visade sig lite otippat vara en svårslagbar romantisk kombo. Regissören Michel Gondrys fantasimakeri och fantastiska känsla för både barnsligt enkla och avancerade specialeffekter i kombination med Charlie Kaufmans manus skapar dessutom något alldeles uppåt väggarna skruvat och eget. Inte bara det. Eternal sunshine lyckas vara rolig, tåkrullande magisk och svårt gråtframkallande på samma gång. Frågan är om det inte till och med är en av de mest hjärtslitande romantiska filmer som någonsin gjorts? Hursomhelst, det är helt klart den av nollnolltalets filmer jag sett om flest gånger och håller allra närmast hjärtat. Se den och se om den, igen och igen.
Precis som med filmen som ligger på plats nr 12 på min lista, Closer, delade den här fil-men i princip upp folk i två olika läger: de som tyckte att den beskrev människor och livet med exakt tonträff, och de som tyckte att människorna i filmen var fullständigt overkliga och neurotiska figurer med banala låtsasproblem. En annan åsikt var att mamman som Nicole Kidman spelade i filmen var för vidrig och elak för att det skulle vara helt behagligt att tillbringa någon tid med henne och hennes omgivning. Jag tillhör som ni förstår inte de senare. Jag tycker dessutom att filmen var ruskigt rolig. Svartsynt och cynisk, men väldigt rolig. Regissören Noah Baumbachs The squid and the whale ligger strax utanför min 25 i topp-lista, och jag tillhör alltså de få som tyckte att uppföljaren var snäppet bättre. Och då är The squid alls ingen dålig film.
Ridley Scotts Gladiator är den ultimata äventyrsfilmen, maxad med spänning, action, blod och romantik. Den utspelar sig i Rom år 180, och Russell Crowe spelar Maximus, en general som får veta att Kejsaren vill ha honom som sin efterträdare. Kejsarens son får reda på detta och dödar sin far, samtidigt som han sänder bud om att Maximus och hans familj ska dödas. Han lyckas undkomma, men blir tillfångatagen av en slavhandlare, och han måste nu kämpa för sitt liv som Gladiator.
Gladiator är med sina fantastiska miljöer, och imponerande skådespelarinsatser helt klart en av 00-talets mäktigaste filmer, något liknande har du aldrig sett på vita duken!
I en avlägsen framtid, då människorna har förorenat jorden såpass så att den är obeboelig, är Wall-E ensam kvar och städar upp röran vi lämnade bakom oss. Andrew Stanton på Pixar, som tidigare har gett oss fantastiska filmer som Ett Småkryps Liv och Hitta Nemo, har än en gång levererat en film som lämnar oss förundrade över vad tekniken kan göra.
Wall-E ger oss en obehaglig och tankeväckande framtidsvision, samtidigt som den berättar en otroligt söt kärlekshistoria, om kärlek man inte trodde fanns. Pixar gjorde det igen!
Tysken Tom Tykwer är lite av en ojämn filmskapare, som efter det omtalade genombrottet med Spring Lola gjort både mästerverk som Prinsessan + Krigaren och praktfiaskon som Parfymen-filmatiseringen. Nu senast gjorde han den habila actionrökaren The International, som bjöd på magnifika actionscener inne på Guggenheim i New York. Innan dess var han aktuell med en rasande bra kortis i episodfilmen Paris, ja t’aime. När det kommer till Prinsessan + Krigaren är den svårt romantisk, och som många av hans filmer handlar den om vad slumpen och ödet har för effekt på våra liv. Se!
Jag och många andra tjatade en hel del om författaren Richard Yates förra året. Jag hade inte ens hört talas om honom innan Sam Mendes filmatisering med Kate Winslet och Leo DiCaprio var på gång – men hans författarskap var det helt klart största och viktigaste som hände mig förra året. Nu har jag läst alla hans böcker och noveller, och det finns inte en enda av dem som är ens i närheten av dålig. Varenda mening är perfekt! Inte ett ord för mycket, inget onödigt någonstans. Och allt det där som är så fantastiskt och egentligen oefterhärmligt med förlagan lyckades Mendes och hans skådespelare mot alla odds överföra till duken. Det här är för övrigt mi andra Mendes-film på listan, hans Jarhead hittar du på plats nummer 22.
Juno är en genomtänkt, sockersöt komedi om just Juno, highschooltjejen som råkar bli gravid. Hon bestämmer sig för att adoptera bort barnet till Mark och Vanessa, det tillsynes perfekta paret. Men allt eftersom Mark och Junos relation utvecklas, kompliceras adoptionen.
Juno hade lätt kunnat bli en moralkaka. Men med hjälp av ett smart manus, knivskarp dialog och fantastiskt skådespel, blir det aldrig sliskigt. Ellen Page är såklart strålande som Juno, och Michael Cera (som spelar killen som gjorde henne med barn) är charmigare än någonsin!
Bröderna Dardenne är lite halvsvajiga när det kommer till film. Deras två första långfilmer är svåra att få tag på, genombrottsfilmen Löftet har jag av någon outgrundlig anledning fortfarande inte sett deras, men det var Rosetta som först knockade mig ur stolen och fick mig att få upp ögonen för de belgiska bröderna. Sedan följde Sonen, som visserligen hyllades rejält men inte riktigt var min kopp te. Sedan kom Barnet, som däremot gick rakt in i mitt hjärta. De skildrar ofta människor lite i utkanten av världen, här ett ungt, fattigt par som precis fått barn. Var beredd på att få hjärtat utslitet ur kroppen.
Charlie Kaufman-manus! Nicolas Cage som tvillingpar, i sina kanske bästa rolltolkningar någonsin! Spike Jonze! Meryl Streep! En tandlös Chris Cooper! Meta! Kaufman våndades över hur han skulle skriva ett manus på en bok, och skrev in sig själv i manuset. Resultatet är vrickat, och det är helt svindlande jävla smart. En film att se och se om, hur många gånger som helst!
På tolfte plats hamnar Roman Polanski’s Pianisten. Ett hjärtskärande drama om pianisten och juden Wladyslaw Szpilman som medan nazisterna brer ut sig i Europa bor i Polen. När hans familj tillfångatas och skickas till arbetsläger lyckas han fly och gömmer sig i spillrorna av det som en gång var Warsawa.
Adrien Brody fick en Oscar för sin roll, och filmen fick ytterligare två välförtjänta Oscars för bästa manus och bästa regi. Pianisten är en osentimental och tankeväckande film, som behandlar andra världskriget på ett sätt du inte har sett förut. Missa inte!
Filmen börjar med arkivklipp från 2001 när talibaner sprängde Buddha-statyerna i bergen vid Bamian i Afghanistan. Sedan tar en fiktiv historia vid. En sexårig flicka bor vid foten av samma berg, och är fast besluten att gå i skolan. Steg ett är att skaffa penna och anteckningsbok. Det låter väl som upptakten till en himla söt och gullig historia? Det är det inte. Det visade sig vara en av de mest drabbande och bästa filmer jag såg 2008.
På sin väg stöter flickan på en grupp pojkar som leker talibaner. Deras träpinnar är vapen, deras drakar blir plan som exploderar i eldhav. De tillfångatar flickor som bär läppstift eller inte har täckt sitt hår, sätter påsar över deras huvuden och leker stening. Starkt, poetiskt och otäckt – och vilka bilder! Vilka ansikten! Ren filmmagi. Se, och ha näsdukar nära till hands.
I Guds Stad får vi följa ett gäng ungdomar i 60-talets Brasilien. De bor i slumområdet Cidade de Deus, där inget liv väger tungt och där droger och brutalt våld är en del av vardagen. Vi får följa “Raketen” som försöker slita sig loss ur gängverksamheten och uppfylla sin dröm om att bli fotograf, men att ta sig ur är svårare än man kan tänka sig.
Guds stad är hjärtskärande brutal och obehaglig, men samtidigt en mycket vackert berättad historia om ett av Brasiliens fattigaste områden där ingen går säker.
Regissören och skådespelaren John Cameron Mitchell är ett geni. Bra skådespelare, som dessutom har en hyfsad sångröst, är smart, löjligt välartikulerad och har regisserat två av nollnolltalets bästa filmer. Hans Shortbus hamnade strax utanför min 25 i topp-lista, men jag ångrar mig lite redan nu. Listor är inte riktigt min starkaste gren. I Shortbus inspirerades han bland annat av en av tidernas mest romantiska filmer, John Cassavetes Minnie & Moskowitz. Se dem båda två om ni inte redan gjort det! När det gällde Shortbus snackades det mest om det myckna sexet och sperman som enligt en kollega “stod som spön i backen”, men det verkade glömmas bort att filmen också var så oerhört… fin. Cameron Mitchell spelade själv huvudrollen när han regidebuterade med transmusikalen Hedwig and the Angry Inch 2001 – och vilken debut! Den har sedan dess helt välförtjänt blivit något av en kultklassiker. Jag vet inte hur många gånger jag sett om den, eller hur många gånger jag har spontansittdansat till soundtracket medan jag jobbat vid datorn.
Dogville är en tung historia om människans grymhet och intolerans. Hur rädda vi är för förändring, och hur lätt rädsla blir till våld. Nicole Kidman spelar Grace, en kvinna som en kväll kommer till staden Dogville, jagad av gangsters. Befolkningen i byn tar motvilligt emot henne, och börjar efterhand bete sig mer och mer vidrigt.
Dogville är en annorlunda filmupplevelse, som griper tag och inte släpper förrän långt efter sluttexterna har rullat färdigt. Lars von Trier gjorde det igen. Se den och förundras!
Femtonde plats på listan tar Guillermo del Toro’s Pan’s Labyrint. En otroligt otäck, men samtidigt vacker historia som utspelar sig under det spanska inbördeskriget. I en överväxt labyrint i skogen möter den unga flickan Ofelia den underliga varelsen Pan, som hävdar att han känner till hennes hemliga identitet. Hon är reinkarnationen av Prinsessan Moanna, dotter till kungen av ett underjordiskt rike. Samtidigt härjar kriget utanför, och Ofelias styvfar, kapten Vidal, är allt annat än godhjärtad.
Pan’s Labyrint ligger snyggt i gränslandet mellan historiskt drama och fantasy. Den växlar mellan vackra scener med otroliga övernaturliga varelser, och brutala våldsscener, utan att kännas fel. Den liknar ingenting annat du sett.
Vincent Cassel och Monica Belucci var ett par i verkligheten när det begav sig, och spelade ett kärlekspar också i Gaspar Noés Irréversible. Filmen berättas baklänges, vilket vissa kritiker menade var ett krystat grepp för sakens skull. Det kan jag omöjligen hålla med om. Irréversible börjar miserabelt och slutar lyckligt – och just därför går man ut ur salongen dubbelt olycklig och nertryckt i sorgskorna. På ett bra sätt. Filmen kallades också, bland annat på grund av en utdragen och väldigt plågsam våldtäktsscen, för spekulativ, men jag tog den här filmen helhjärtat till mig. Vad många verkade glömma bort var att filmen också innehöll en av de finaste kärleksscener mellan två människor som någonsin filmats. Noé har sedan debuten gjort sig känd som en fransk enfant terrible, och på senare tid känns det kanske som om han gått vilse i meningslösa provokationer. Men ja, i den här filmen fanns det ingenting han misslyckades med.
Om man bortser från de inledande lite Döda poeters sällskap-kladdiga minuterna är Half Nelson ett måste att se. Dels för att Ryan Gosling nästan alltid är bra, dels för att hans unga motspelerska Shareeka Epps har sådan pondus att man blir alldeles knäsvag. Gosling spelar läraren som lär sina elever att tänka själva på dagtid, medan han nattetid krökar, knarkar och knullar runt. Så småningom drogar han även på dagtid, och när en av hans elever hittar honom utslagen på toaletten inleds en lite annorlunda vänskap. I Half Nelson är människor inte antingen Hollywoodskt genomgoda eller superonda, de är som folk är mest: både bra och dåliga. Och ibland, ganska irriterande. Det gör inte Half Nelson till en mindre sevärd film.
Regissören Mike Nichols filmdebuterade 1966 med det helt odödliga mästerverket Who’s afraid of Virginia Woolf, där Elizabeth Taylor och Richard Burton tävlade om vem som kunde spotta ur sig de giftigaste, elakaste replikerna under en helveteskväll efter en blöt fest. Man skulle kunna kalla Closer för en modern version av den filmen. I centrum står fyra personer, vars relationer blir allt mer trassliga under filmens gång. Natalie Portman, Jude Law, Julia Roberts och Clive Owen gör sina bästa rollprestationer hittills, och jag har lite svårt att tänka mig att de skulle kunna toppa sina insatser här.
Det är ingen munter historia någonstans, men väldigt, väldigt bra. I alla fall i min bok. Vissa andra menade att figurerna i filmen var banala och hade låtsasproblem. Precis som med andra filmer som toppar mitt nollnolltal handlar det förmodligen om vad man har för syn på världen och människorna. Closer går helt i linje med min, vad nu det kan betyda. Är du av en mindre cynisk sort kanske du ska undvika just den här filmen. För säkerhets skull.
Här på nollnollfilm.se kommer vi att presentera listor från blogggare, filmare, filmkritiker, journalister och andra intressanta människor som gillar film. Parallellt med de listorna kommer Emma Gray Munthe att presentera – och motivera – sina 25 favoriter från 2000-talets första decenium. Bland hennes favoriter lär finnas många guldkorn som du kanske har missat eller vill se igen!
Emma Gray Munthe är journalist med förflutet på bland annat ZTV, Filmkrönikan, Glamour och Variety som skribent och filmrecensent. Nu jobbar hon med Cinema, Aftonbladet och sin blogg Shoot me while i’m happy.
Följ nedräkningen av hennes bästa filmer här på nollnollfilm.se – det har redan börjat!
På 25:e plats listar hon The Anniversary Party från 2001. Läs hennes motivering >här<!
Nollnollfilm.se är en sida där vi kommer att presentera listor på nollnoll-talets bästa filmer från Sveriges främsta skådespelare, regissörer, journalister och bloggare. Vi börjar med våra listmakares personliga listor, där varje listmakare får presentera sin topplista och motivera sina val. Med start den 1 december sätter vi igång den stora nedräkningen med nollnoll-talets 20 bästa filmer! Då har vi sammanställt alla personliga listor från våra listmakare och fått fram den gemensama listan över de bästa filmerna.
