2. Sånger från andra våningen (Roy Andersson, 2000)
Den samtida filmens viktigaste långfilmsåterkomst var när Roy Andersson 25 år efter den oförtjänt utskällda Giliap drabbade oss med detta ångestepos om den mänskliga ensamheten och gemenskapen. Andersson hade under lång tid experimenterat med iscensättning och bild, för att slutligen landa i sina numera välkända kompositioner av bleka färger, statiska, djupa helbilder och udda karaktärer. Ofta imiterad, men sällan hotad, är Andersson en av få filmskapare idag som verkligen arbetar med ett unikt bildspråk.
Se filmen på Headweb

3. Amelie från Montmartre (Jean-Pierre Jeunet, 2001)
En film som man ofta får mycket skit för, särskilt om man placerar den högt på en lista. Den ohämmade orgien i nostalgi, franska klichéer och sockersöt humanism tycks vara det som framkallar hat, men i mina ögon vinner filmen på precis dessa kvaliteter. Nyckeln här är romantisering, något som i intellektuella filmsammanhang sedan länge ansetts fult, samtidigt som samma kritiker gömmer Gene Kelly-boxar längst bak i bokhyllorna. I en legendarisk tråd på filmtipset.se kallades Amélie från Montmartre för ”så förbannat insmickrande att man mår illa” vilket är precis den typ av omdömen som får mig att älska den här filmen ännu mer.

4. Death Proof (Quentin Tarantino, 2007)
5. O Brother, Where Art Thou? (Joel Coen & Ethan Coen, 2000)
6. Shortbus (John Cameron Mitchell, 2006)
7. Requiem for a Dream (Darren Aronofsky, 2000) Se filmern på Headweb
Trailer:

8. Adaptation (Spike Jonze, 2002)
9. Fyra nyanser av brunt (Tomas Alfredson, 2004)
10. Garbage Warrior (Oliver Hodge, 2007)

Markus Amalthea Magnuson skriver om bland annat film på nystartade bloggen Barnvagnen, läser filmvetenskap vid Stockholms universitet och sysslar sporadiskt med kortfilm och animation, senast i filmen Vapnet – en berättelse om tidens gång.