Nu har vi äntligen kommit fram till förstaplatsen på listan, och där hamnar Eternal Sunshine of the Spotless Mind. En finurlig och mycket fin historia skapad av Michel Gondry och Charlie Kaufman.

Filmens huvudroll innehar Jim Carrey. Han spelar Joel som får reda på att hans före detta flickvän Clementine (Kate Winslet) har låtit radera alla minnen av honom och deras förhållande. Han bestämmer sig för att göra samma sak, men när raderingen väl har satts igång börjar han tänka på all kärlek och alla fina minnen som han inte vill bli av med. Han ångrar sig och försöker då gömma sina minnen med Clementine. Jim Carrey gör en av sina absolut bästa rolltolkningar, och visar att han kan göra helt andra grejer än vad vi är vana att se honom i.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind är en fantasifull, romantisk kärlekshistoria med fantastiskt lekfulla scener från minnenas värld. En rörande och smart film, som vi vill se om och om igen. Nollnolltalets bästa helt enkelt.

Kate Winslet och Jim Carrey som huvudrollsparet – som först försöker radera bort varandra ur minnesbanken och sedan kämpar emot raderingsprocessen med alla medel – visade sig lite otippat vara en svårslagbar romantisk kombo. Regissören Michel Gondrys fantasimakeri och fantastiska känsla för både barnsligt enkla och avancerade specialeffekter i kombination med Charlie Kaufmans manus skapar dessutom något alldeles uppåt väggarna skruvat och eget. Inte bara det. Eternal sunshine lyckas vara rolig, tåkrullande magisk och svårt gråtframkallande på samma gång. Frågan är om det inte till och med är en av de mest hjärtslitande romantiska filmer som någonsin gjorts? Hursomhelst, det är helt klart den av nollnolltalets filmer jag sett om flest gånger och håller allra närmast hjärtat. Se den och se om den, igen och igen.

/Emma Gray Munthe

Charlie Kaufman-manus! Nicolas Cage som tvillingpar, i sina kanske bästa rolltolkningar någonsin! Spike Jonze! Meryl Streep! En tandlös Chris Cooper! Meta! Kaufman våndades över hur han skulle skriva ett manus på en bok, och skrev in sig själv i manuset. Resultatet är vrickat, och det är helt svindlande jävla smart. En film att se och se om, hur många gånger som helst!

/Emma Gray Munthe

Charlie Kaufman hittar man flera gånger på min 20 i topp-lista över nollnolltalets bästa filmer, självklart är hans regidebut också med på ett hörn. Den många gånger, helt välförtjänt, geniförklarade manusförfattarens historier är skruvade, ofta med en internlogik som den i dina (eller i alla fall mina) mest vrickade drömmar. Synecdoche, New York har till och med kallats hans mest vrickade film hittills, och han tar onekligen det där Kaufmanska till helt nya nivåer: Rum förvandlas plötsligt till andra rum, människor representerar helt andra människor, tiden går inte riktigt i rätt takt.

Filmen, som handlar om ett teaterprojekt som helt spårar ur och äter upp regissörens liv utan att han själv ens är medveten om det, är inte helt o-ångestfylld att se – men väldigt, väldigt bra! Vissa hade våldsamma problem med att fatta filmens alla turer, men jag bestämde mig snabbt för att bara luta mig tillbaka och låta den skölja över mig. Funkade mycket bra. Testa!

/Emma Gray Munthe

Se filmen på Headweb