På nollnollfilm.se presenterar vi listor på nollnoll-talets bästa filmer från Sveriges främsta skådespelare, regissörer, journalister och bloggare. Vi börjar med personliga listor och fortsätter med den stora nedräkningen med nollnoll-talets 20 bästa filmer, med start 1 december.
Nollnollfilm.se presenteras i samarbete med filmtjänsten Headweb.
Kate Winslet och Jim Carrey som huvudrollsparet – som först försöker radera bort varandra ur minnesbanken och sedan kämpar emot raderingsprocessen med alla medel – visade sig lite otippat vara en svårslagbar romantisk kombo. Regissören Michel Gondrys fantasimakeri och fantastiska känsla för både barnsligt enkla och avancerade specialeffekter i kombination med Charlie Kaufmans manus skapar dessutom något alldeles uppåt väggarna skruvat och eget. Inte bara det. Eternal sunshine lyckas vara rolig, tåkrullande magisk och svårt gråtframkallande på samma gång. Frågan är om det inte till och med är en av de mest hjärtslitande romantiska filmer som någonsin gjorts? Hursomhelst, det är helt klart den av nollnolltalets filmer jag sett om flest gånger och håller allra närmast hjärtat. Se den och se om den, igen och igen.
Precis som med filmen som ligger på plats nr 12 på min lista, Closer, delade den här fil-men i princip upp folk i två olika läger: de som tyckte att den beskrev människor och livet med exakt tonträff, och de som tyckte att människorna i filmen var fullständigt overkliga och neurotiska figurer med banala låtsasproblem. En annan åsikt var att mamman som Nicole Kidman spelade i filmen var för vidrig och elak för att det skulle vara helt behagligt att tillbringa någon tid med henne och hennes omgivning. Jag tillhör som ni förstår inte de senare. Jag tycker dessutom att filmen var ruskigt rolig. Svartsynt och cynisk, men väldigt rolig. Regissören Noah Baumbachs The squid and the whale ligger strax utanför min 25 i topp-lista, och jag tillhör alltså de få som tyckte att uppföljaren var snäppet bättre. Och då är The squid alls ingen dålig film.
Regissören Lynne Ramsay har efter ett par fantastiska kortfilmer (som till exempel Gasman), hyllade Ratcatcher och Morvern Callar sorgligt nog ha försvunnit från filmradarn. Hon kopplas till nya projekt då och då, men inget som verkar bli av i slutändan. Det är väldigt, väldigt tråkigt. Få regissörer har visat så mycket potential som hon på nollnolltalet. Morvern Callar gjorde hon efter Alan Warners bok med samma namn, och resultatet var fullständigt fantastiskt. Samantha Morton som tjejen vars kille just tagit livet av sig är strålande, och soundtracket är något av det bästa som överhuvudtaget plockats ihop den här sidan 2000. Låt dig knockas ur strumporna på en gång och se den om du inte redan gjort det!
Tysken Tom Tykwer är lite av en ojämn filmskapare, som efter det omtalade genombrottet med Spring Lola gjort både mästerverk som Prinsessan + Krigaren och praktfiaskon som Parfymen-filmatiseringen. Nu senast gjorde han den habila actionrökaren The International, som bjöd på magnifika actionscener inne på Guggenheim i New York. Innan dess var han aktuell med en rasande bra kortis i episodfilmen Paris, ja t’aime. När det kommer till Prinsessan + Krigaren är den svårt romantisk, och som många av hans filmer handlar den om vad slumpen och ödet har för effekt på våra liv. Se!
Jag och många andra tjatade en hel del om författaren Richard Yates förra året. Jag hade inte ens hört talas om honom innan Sam Mendes filmatisering med Kate Winslet och Leo DiCaprio var på gång – men hans författarskap var det helt klart största och viktigaste som hände mig förra året. Nu har jag läst alla hans böcker och noveller, och det finns inte en enda av dem som är ens i närheten av dålig. Varenda mening är perfekt! Inte ett ord för mycket, inget onödigt någonstans. Och allt det där som är så fantastiskt och egentligen oefterhärmligt med förlagan lyckades Mendes och hans skådespelare mot alla odds överföra till duken. Det här är för övrigt mi andra Mendes-film på listan, hans Jarhead hittar du på plats nummer 22.
Bröderna Dardenne är lite halvsvajiga när det kommer till film. Deras två första långfilmer är svåra att få tag på, genombrottsfilmen Löftet har jag av någon outgrundlig anledning fortfarande inte sett deras, men det var Rosetta som först knockade mig ur stolen och fick mig att få upp ögonen för de belgiska bröderna. Sedan följde Sonen, som visserligen hyllades rejält men inte riktigt var min kopp te. Sedan kom Barnet, som däremot gick rakt in i mitt hjärta. De skildrar ofta människor lite i utkanten av världen, här ett ungt, fattigt par som precis fått barn. Var beredd på att få hjärtat utslitet ur kroppen.
Charlie Kaufman-manus! Nicolas Cage som tvillingpar, i sina kanske bästa rolltolkningar någonsin! Spike Jonze! Meryl Streep! En tandlös Chris Cooper! Meta! Kaufman våndades över hur han skulle skriva ett manus på en bok, och skrev in sig själv i manuset. Resultatet är vrickat, och det är helt svindlande jävla smart. En film att se och se om, hur många gånger som helst!
Filmen börjar med arkivklipp från 2001 när talibaner sprängde Buddha-statyerna i bergen vid Bamian i Afghanistan. Sedan tar en fiktiv historia vid. En sexårig flicka bor vid foten av samma berg, och är fast besluten att gå i skolan. Steg ett är att skaffa penna och anteckningsbok. Det låter väl som upptakten till en himla söt och gullig historia? Det är det inte. Det visade sig vara en av de mest drabbande och bästa filmer jag såg 2008.
På sin väg stöter flickan på en grupp pojkar som leker talibaner. Deras träpinnar är vapen, deras drakar blir plan som exploderar i eldhav. De tillfångatar flickor som bär läppstift eller inte har täckt sitt hår, sätter påsar över deras huvuden och leker stening. Starkt, poetiskt och otäckt – och vilka bilder! Vilka ansikten! Ren filmmagi. Se, och ha näsdukar nära till hands.
Regissören och skådespelaren John Cameron Mitchell är ett geni. Bra skådespelare, som dessutom har en hyfsad sångröst, är smart, löjligt välartikulerad och har regisserat två av nollnolltalets bästa filmer. Hans Shortbus hamnade strax utanför min 25 i topp-lista, men jag ångrar mig lite redan nu. Listor är inte riktigt min starkaste gren. I Shortbus inspirerades han bland annat av en av tidernas mest romantiska filmer, John Cassavetes Minnie & Moskowitz. Se dem båda två om ni inte redan gjort det! När det gällde Shortbus snackades det mest om det myckna sexet och sperman som enligt en kollega “stod som spön i backen”, men det verkade glömmas bort att filmen också var så oerhört… fin. Cameron Mitchell spelade själv huvudrollen när han regidebuterade med transmusikalen Hedwig and the Angry Inch 2001 – och vilken debut! Den har sedan dess helt välförtjänt blivit något av en kultklassiker. Jag vet inte hur många gånger jag sett om den, eller hur många gånger jag har spontansittdansat till soundtracket medan jag jobbat vid datorn.
Vincent Cassel och Monica Belucci var ett par i verkligheten när det begav sig, och spelade ett kärlekspar också i Gaspar Noés Irréversible. Filmen berättas baklänges, vilket vissa kritiker menade var ett krystat grepp för sakens skull. Det kan jag omöjligen hålla med om. Irréversible börjar miserabelt och slutar lyckligt – och just därför går man ut ur salongen dubbelt olycklig och nertryckt i sorgskorna. På ett bra sätt. Filmen kallades också, bland annat på grund av en utdragen och väldigt plågsam våldtäktsscen, för spekulativ, men jag tog den här filmen helhjärtat till mig. Vad många verkade glömma bort var att filmen också innehöll en av de finaste kärleksscener mellan två människor som någonsin filmats. Noé har sedan debuten gjort sig känd som en fransk enfant terrible, och på senare tid känns det kanske som om han gått vilse i meningslösa provokationer. Men ja, i den här filmen fanns det ingenting han misslyckades med.
Om man bortser från de inledande lite Döda poeters sällskap-kladdiga minuterna är Half Nelson ett måste att se. Dels för att Ryan Gosling nästan alltid är bra, dels för att hans unga motspelerska Shareeka Epps har sådan pondus att man blir alldeles knäsvag. Gosling spelar läraren som lär sina elever att tänka själva på dagtid, medan han nattetid krökar, knarkar och knullar runt. Så småningom drogar han även på dagtid, och när en av hans elever hittar honom utslagen på toaletten inleds en lite annorlunda vänskap. I Half Nelson är människor inte antingen Hollywoodskt genomgoda eller superonda, de är som folk är mest: både bra och dåliga. Och ibland, ganska irriterande. Det gör inte Half Nelson till en mindre sevärd film.
Regissören Mike Nichols filmdebuterade 1966 med det helt odödliga mästerverket Who’s afraid of Virginia Woolf, där Elizabeth Taylor och Richard Burton tävlade om vem som kunde spotta ur sig de giftigaste, elakaste replikerna under en helveteskväll efter en blöt fest. Man skulle kunna kalla Closer för en modern version av den filmen. I centrum står fyra personer, vars relationer blir allt mer trassliga under filmens gång. Natalie Portman, Jude Law, Julia Roberts och Clive Owen gör sina bästa rollprestationer hittills, och jag har lite svårt att tänka mig att de skulle kunna toppa sina insatser här.
Det är ingen munter historia någonstans, men väldigt, väldigt bra. I alla fall i min bok. Vissa andra menade att figurerna i filmen var banala och hade låtsasproblem. Precis som med andra filmer som toppar mitt nollnolltal handlar det förmodligen om vad man har för syn på världen och människorna. Closer går helt i linje med min, vad nu det kan betyda. Är du av en mindre cynisk sort kanske du ska undvika just den här filmen. För säkerhets skull.
Rodrigo Garcìa har på olika sätt varit inlandad i några av de senaste årens absolut bästa tv-serier: bland andra Six feet under, Tell me you love me, Big love och In treatment. Innan dess hade han gjort magiskt bra, men fullständigt underskattade filmer som Things you can tell just by looking at her, Ten tiny love stories och den här, Nio liv. Inte helt otippat handlar den om nio olika liv, nio kvinnor som han följer i nio långa tagningar. Till sin hjälp har han några av Hollywoods absolut coolaste, bästa och mest fantastiska skådespelerskor. Holly Hunter, Robin Wright Penn, Sissy Spacek, Glenn Close, Kathy Baker och några till tävlar om att lysa starkast. Någon stöter ihop med en gammal kärlek i affären, en annan ska strax in i en operationssal för att ta bort ett bröst, ytterligare någon annan sitter på ett motellrum och funderar på att vara otrogen. Vissa av historierna sliter sönder en inifrån, ingen av dem lämnar en helt oberörd.
Jag vet att jag är oerhört ensam om att tycka det här, men: Death Proof är Quentin Tarantinos absolut bästa film! Slutscenerna fick mig att vilja ställa mig upp och skrattgråtsförblindad veva med armarna och skrika rakt ut. Då är i och för sig kvinnlig hämnd på film något jag är oerhört svag för från början, men ändå.
Vissa kallade den gubbsjuk, jag skulle vilja kalla den ett feministiskt måste för female revenge-älskare över hela världen. Det är på så många olika sätt och nivåer en mästerlig hyllning till grindhouse-filmerna han lånar från. Soundtracket är dessutom, som vanligt i Tarantino-sammanhang, något alldeles extra.
Inte heller helt trist förstås att han plockat in stuntkvinnan Zoë Bell och gett henne en av huvudrollerna.
/Emma Gray Munthe
Läs mer om filmen på IMBD.
Se liknande filmer på Headweb.se
Även om Heath Ledger och Jake Gyllenhaal våldshånglar och idkar brutalt tältsex en hel del, är Ang Lees Brokeback Mountain framför allt en bitterljuvt romantisk historia om förälskade cow-boys på 60-talet.
Knappast en kontroversiell film enligt svenska mått mätt, men i USA var det till exempel ett par föräldrar som hävdade att deras tolvåriga dotter allvarligt traumatiserats efter att filmen visats i skolan. Häpp.
Bröderna Coens hyllade thriller No country for old men funkar på många sätt . som en ren skräckfilm. Som i en obehagligt långsam och otäck mardröm slutar aldrig den där mannen med den märkliga pottfrisyren och kodödarvapnet att förfölja Josh Brolin. Scenen där en ilsken hund jagar honom över en flod är något av det absolut mest otäcka jag sett den här sidan 2000. Urr.
Sedvanligt bisarra figurer i mindre roller, lysande skådespelare i huvudrollerna och Coenskt makaber humor gör helt klart den här till en av nollnolltalets bästa filmer
Charlie Kaufman hittar man flera gånger på min 20 i topp-lista över nollnolltalets bästa filmer, självklart är hans regidebut också med på ett hörn. Den många gånger, helt välförtjänt, geniförklarade manusförfattarens historier är skruvade, ofta med en internlogik som den i dina (eller i alla fall mina) mest vrickade drömmar. Synecdoche, New York har till och med kallats hans mest vrickade film hittills, och han tar onekligen det där Kaufmanska till helt nya nivåer: Rum förvandlas plötsligt till andra rum, människor representerar helt andra människor, tiden går inte riktigt i rätt takt.
Filmen, som handlar om ett teaterprojekt som helt spårar ur och äter upp regissörens liv utan att han själv ens är medveten om det, är inte helt o-ångestfylld att se – men väldigt, väldigt bra! Vissa hade våldsamma problem med att fatta filmens alla turer, men jag bestämde mig snabbt för att bara luta mig tillbaka och låta den skölja över mig. Funkade mycket bra. Testa!
Last Days fick en hel del dålig kritik när den kom, ganska många tyckte helt enkelt att det var en pretentiös snoozefest utan några som helst kvaliteter. Jag kände mig lite ensam om att älska den, men jag var verkligen helt golvad när jag kom ut ur salongen.
Aldrig har ensamhet skildrats så här kompakt! Filmen satt kvar i hjärtat och huvudet i flera veckor efteråt.
Michael Pitt är lysande i den Kurt Cobain-liknande huvudrollen!
Det hackades en hel del på V for Vendetta när den kom, själv blev jag helt tagen och fick till och med lust att gå ut och demonstrera direkt efter det att jag kom ut ur salongen. Filmatiseringen av Alan Moores ystopiska serieroman anklagades bland mycket annat för att ha blivit mer liberal än anarkistisk, urvattnad överlag och folk verkade tycka att det blivit tonårsrebellfloskel-vm över alltihop. Se och döm själva, om ni inte redan gjort det!
En dokumentär om den mytomspunna och verkliga flygplansolyckan som tog plats i i Anderna på 70-talet, där en grupp män överlevde osannolikt länge under fruktansvärda förhållanden genom att äta på sina döda medpassagerare.
Ni kanske minns spelfilmen Alive från 1993? De här två filmerna skildrar samma händelse. Precis som i sevärda dokumentären Touching the void blandas iscensättningar och rekonstruktioner med intervjuer av de inblandade och en del autentiskt arkivmaterial.
Helt klart en av de starkaste filmupplevelserna från 2008!
Sönderkramades när den kom, vilket förstås inte gjorde det så enkelt för regissören Richard Kelly att utan ångest få till en andra film. Southland Tales blev väl kanske inte heller alls vad man hoppats på – men Donnie Darko är fortfarande fantastisk, hur man än vrider och vänder på det. Söndertittad och söndertjatad, men fantastisk. Bara soundtracket gör filmen värd att se, den kusliga domedagsstämningen och 80-tals-bonanzan är rena bonusar.
Emma Gray Munthe
Mer info på imdb
Se liknande 00-tals-filmer på Headweb
Sam Mendes blev ett stort namn i och med förortsångesten i den fullständigt överskattade American Beauty. Han följde upp med serieromanfilmatiseringen Road to perdition, som väl var helt ok – och drämde sedan till med Jarhead, som fick på tok för lite uppmärksamhet. Vissa kallade den krigspropaganda, jag kallade den magisk. Scenerna med brinnande oljetorn i öknen, till tonerna av Kanye Wests Jesus Walks ger gåshud bara jag tänker på dem!
Alejandro González Iñárritu hade bland annat gjort (de enligt mig tokigt överskattade) filmerna 21 grams och Amores Perros innan han gav sig på Babel, men för mig var det som om bitarna föll på plats först i och med den senare. Han använder sig ofta av samma stilgrepp och ingredienser, där slumpen och parallella historier kanske är de allra viktigaste. Babel är ingen undantag, men här har han slipat det hela till perfektion – och det känns för en gångs skulle inte artyfarty-sönderklippt för sakens skull. När jag såg Babel första gången på fimsfestivalen i Cannes grät jag så mycket att det faktiskt droppade en tår i huvudet på mannen som satt framför mig (ja, det är ganska brant lutning i vissa av biograferna), och det tog lång tid innan den lämnade mitt huvud. Alltid lika fantastiska Cate Blanchett och den inte riktigt alltid like fantastiske Brad Pitt är väldigt, väldigt bra tillsammans i filmen, och Adriana Barraza som barnflickan är minst lika bra. Över alltihop vilar en för tittaren plågsam känsla av att saker kommer att gå riktigt mycket åt helvete.
Dansken Nicolas Winding Refn fick stor uppmärksamhet världen över för sin “Pusher”, men ingen hade väl några större förväntningar på tvåan och trean. Särskilt inte eftersom det verkade som om de båda filmerna producerats med vänsterhanden av den enda anledningen att Winding Refn skulle dra in tillräckligt med pengar för att kunna finansiera och sjösätta andra projekt. Sedan, WHAM, kom Pusher 2. Det var ett tag jag såg om den nu, men när jag först såg den upplevde jag den som hästlängder bättre än ettan – och Mads Mikkelsen var fullständigt magnifik i huvudrollen!
Läs mer om filmen på imdb
Se på liknande filmer på Headweb
En fest, massor av känslor som bubblar upp till ytan. Eller som filmens tagline lyder: “It’s not a party until something gets broken”. Jennifer Jason Leigh och Alan Cumming skrev, producerade och regisserade det här Dogme-inspirerade och väldigt underskattade projektet, som när det kom till Sverige fick titeln The Party och gick direkt till VHS – trots att året var 2001. De skrev manuset för sina vänner, och spelade sedan in filmen tillsammans med dem på 19 dagar. I rollerna syns, förutom regissörerna själva: Kevin Kline, Phoebe Cates, Jennifer Beals, John C Reilly, Jane Adams, Parker Posey och Gwyneth Paltrow – och de gör alla strålande ifrån sig. Energin från inspelningen och vänskapen mellan skådespelarna lyser igenom i varje bildruta. Se!
Här på nollnollfilm.se kommer vi att presentera listor från blogggare, filmare, filmkritiker, journalister och andra intressanta människor som gillar film. Parallellt med de listorna kommer Emma Gray Munthe att presentera – och motivera – sina 25 favoriter från 2000-talets första decenium. Bland hennes favoriter lär finnas många guldkorn som du kanske har missat eller vill se igen!
Emma Gray Munthe är journalist med förflutet på bland annat ZTV, Filmkrönikan, Glamour och Variety som skribent och filmrecensent. Nu jobbar hon med Cinema, Aftonbladet och sin blogg Shoot me while i’m happy.
Följ nedräkningen av hennes bästa filmer här på nollnollfilm.se – det har redan börjat!
På 25:e plats listar hon The Anniversary Party från 2001. Läs hennes motivering >här<!
Sam Mendes blev ett stort namn i och med förortsångesten i den fullständigt överskattade American Beauty. Han följde upp med serieromanfilmatiseringen Road to perdition, som väl var helt ok – och drämde sedan till med Jarhead, som fick på tok för lite uppmärksamhet. Vissa kallade den krigspropaganda, jag kallade den magisk. Scenerna med brinnande oljetorn i öknen, till tonerna av Kanye Wests Jesus Walks ger gåshud bara jag tänker på dem!
Alejandro González Iñárritu hade bland annat gjort (de enligt mig tokigt överskattade) filmerna 21 grams och Amores Perros innan han gav sig på Babel, men för mig var det som om bitarna föll på plats först i och med den senare. Han använder sig ofta av samma stilgrepp och ingredienser, där slumpen och parallella historier kanske är de allra viktigaste. Babel är ingen undantag, men här har han slipat det hela till perfektion – och det känns för en gångs skulle inte artyfarty-sönderklippt för sakens skull. När jag såg Babel första gången på fimsfestivalen i Cannes grät jag så mycket att det faktiskt droppade en tår i huvudet på mannen som satt framför mig (ja, det är ganska brant lutning i vissa av biograferna), och det tog lång tid innan den lämnade mitt huvud. Alltid lika fantastiska Cate Blanchett och den inte riktigt alltid like fantastiske Brad Pitt är väldigt, väldigt bra tillsammans i filmen, och Adriana Barraza som barnflickan är minst lika bra. Över alltihop vilar en för tittaren plågsam känsla av att saker kommer att gå riktigt mycket åt helvete.
