Filmen börjar med arkivklipp från 2001 när talibaner sprängde Buddha-statyerna i bergen vid Bamian i Afghanistan. Sedan tar en fiktiv historia vid. En sexårig flicka bor vid foten av samma berg, och är fast besluten att gå i skolan. Steg ett är att skaffa penna och anteckningsbok. Det låter väl som upptakten till en himla söt och gullig historia? Det är det inte. Det visade sig vara en av de mest drabbande och bästa filmer jag såg 2008.

På sin väg stöter flickan på en grupp pojkar som leker talibaner. Deras träpinnar är vapen, deras drakar blir plan som exploderar i eldhav. De tillfångatar flickor som bär läppstift eller inte har täckt sitt hår, sätter påsar över deras huvuden och leker stening. Starkt, poetiskt och otäckt – och vilka bilder! Vilka ansikten! Ren filmmagi. Se, och ha näsdukar nära till hands.

/Emma Gray Munthe

Publicerad tisdag, 8 december, 2009 i kategorin Emma.
Taggar: emma gray munthe, krig, nollnollfilm, nollnolltalet, taliban