Kate Winslet och Jim Carrey som huvudrollsparet – som först försöker radera bort varandra ur minnesbanken och sedan kämpar emot raderingsprocessen med alla medel – visade sig lite otippat vara en svårslagbar romantisk kombo. Regissören Michel Gondrys fantasimakeri och fantastiska känsla för både barnsligt enkla och avancerade specialeffekter i kombination med Charlie Kaufmans manus skapar dessutom något alldeles uppåt väggarna skruvat och eget. Inte bara det. Eternal sunshine lyckas vara rolig, tåkrullande magisk och svårt gråtframkallande på samma gång. Frågan är om det inte till och med är en av de mest hjärtslitande romantiska filmer som någonsin gjorts? Hursomhelst, det är helt klart den av nollnolltalets filmer jag sett om flest gånger och håller allra närmast hjärtat. Se den och se om den, igen och igen.

/Emma Gray Munthe

Publicerad måndag, 14 december, 2009 i kategorin Emma.
Taggar: Charlie Kaufman, emma gray munthe, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, jim carrey, kate winslet, michel gondry, nollnollfilm, nollnolltalet